|
Ja, vad skall man skriva? Text
och ord är i detta sammanhang överflödiga, men jag vill ändå skriva några
rader om vägen till och genomförandet av VM 2007.
För cirka 15 års sedan, började
jag planera för att försöka bli världsbäst i hundsport.
Jag har varit mycket nära vid tre
tillfällen förut, sedan 1999, har jag tävlat VM sju gånger, med följande
placeringar, 18, 5, 13, 5, 16, 2, 1.
Vid några tillfällen har jag på
grund av olika anledningar varit på väg att lägga av, men något i mig drev på.
Somliga av mina medtävlande har omedvetet lagt ved på brasan, vilket har fått
elden att ibland brinna utav bara den!
Jag funkar liksom som så, ”ju mer
motstånd desto tjockare pannben”!
Några är de som under de första åren
fick ta del av mina ”motivations” lappar som var uppsatta lite här och där
i huset i Digrid, ni vet vad som stod på dem!
Ni som minns vad jag skrev för ca 3
år sedan angående Rossos kapacitet, vet också att jag där konstaterade att
Rosso enligt mig är världens bästa Schäferhund, under 2007 års VM bevisade
han det med råge och med marginal!!
Det är en stor bragd i sig att om
man på goda grunder blir uttagen att representera sitt land vid ett VM, att då
prestera en hög placering är bra.
Andra gången man blir uttagen med
samma hund är inte lika lätt att prestera och leverera.
Inför årets VM var pressen på
Rosso och mig overklig.
Alla och då menar jag alla, som jag
de senaste året träffat, har vid något tillfälle sagt,
-
ni vinner, - hallå champ, - jag har satsat pengar på dig,
osv, osv.
Att få ta del av detta under ett års
tid, har varit hemskt, det kan jag idag förtälja.
Att med denna press gå in och
leverera är olidligt.
Favoritskapet är nog det enda som
kan få en favorit på fall.
Som tur är har jag haft otrolig glädje
av min tidigare karriär som brottare under nästan 12 år, där jag lärt mig
hantera press och stress.
Värnplikten med tillhörande
yrkesofficers utbildning, har absolut satt sina spår vad avser förmågan att
överväga, göra rätt sak, hantera brus och prestera.
Bakom prestationen
att bli Världsbäst ligger tusentals timmar av träning och förberedelse.
Som tävlande kan man i princip inte
göra något avsteg, varje tanke och handling skall syfta till att förbättra
det som är dåligt i träningen.
I mitt fall lever jag med hund, tänker
hund och försöker sätta mig in i hundens situation.
Utanför detta måste man hinna med
att se till det som inte har direkt med hundens dressyr att göra, exvis; typ av
tävlingsområde (längd, höjd, eko, akustik mm), höjd på gräset (tänk om
man snubblar), transport sträckor, domaranalys (ålder, kön splitvision förmåga),
material som används vid provet, mm mm.
Utöver att vara en familjemedlem,
Officer, egen företagare, fastighetsägare, författare, styrelseledamot eller
dressör, så har jag lagt tid på analys av allt runt omkring verksamheten.
Ingen absolut ingen skall säga till
mig att det inte finns tid, VILL MAN SÅ KAN MAN!
Men det förutsätter att man tror på
det som skall göras, samt har möjligheter och material till det som skall utföras.
I mitt fall har jag goda förutsättningar.
Jag har min hund Ängsbackens Rosso
som jag idag kan påstå har egenskaper som jag aldrig tidigare har påträffat.
Det är en krävande individ med ett
mycket stort hjärta och en stark vilja. Detta måste dock självklart bemästras
i vissa situationer.
Detta gör att denna hund konstant går
under viss press, eftersom han helt enkelt måste sköta sig.
Att under denna press ta till sig
dressyr, prestera power och utstrålning med precision är en ovanlig
konstellation som kan ni försöka utföra med era hundar.
Det är ingen konst att vissa upp en
hund som beter sig som Mike Tyson, det gör de allra flesta hundar som inte
blivit fostrade.
Konsten är att visa upp en hund som
kan hantera mixen mellan Tyson´s beteende och Einsteins analys.
Rosso har under flertalet mästerskap
visat upp en oerhörd förmåga att hantera olika miljöer, situationer med
bibehållen hög standard, glöm inte att Rosso tävlat 3 SM och 3 VM, samt
genomgått en dressyr under denna period med tillhörande kvalprov.
Rosso är i Världen bevisligen helt
unik!
Vid årets VM
drog vi en lottning som för vår del var sämsta tänkbara.
Lydnad dag 1, Skydd dag 2 och avsluta
med Spår dag 3.
Ingen vila mellan disciplinerna,
domare som är alltför fräscha.
I princip omöjligt att bli Världsmästare
redan under Lördagen, då det återstår en hel dags tävling under Söndagen,
oddsen låg inte på vår sida.
Torsdag,
första tävlingsdagen på VM. B 97 p
Inför lydnaden hade jag lite strul
med hundens sättande, samt att han under programmet på SM tog för sig och var
alltför fräsch.
Jag har den senaste tiden gått
tillbaks till grundträningen, där jag i anteckningar kan se likheter med de
problem som jag nu ställts inför.
Jag var dock noga med att behålla
det som var bra, inte förstöra, vilket var en oerhörd balans gång.
Allt precis allt som jag nött under
två månader satt perfekt, det som tidigare varit dåligt förbättrades,
samtidigt som jag bevarade det som bra.
Rosso var dock lite för fräsch, två
gånger höll han på att på egen hand ta sig in på plan, snacka om att veta
vad som skall komma!!
Fredag,
andra tävlingsdagen på VM. C 97 p
Skyddsarbete, snacka om anspänning.
Jag visste att om jag gjorde ett
normalt SG, så skulle jag vinna, eftersom Rosso aldrig gått av ett spår inte
ens under träning.
Så, med viss säkerhet och en
ordentlig portion kravfas, gick jag in med Rosso på skyddet.
Inget utrymme för extra ordinära
finesser finns.
Jag vet att hunden alltid söker
fullt bett, jag vet att hunden alltid släpper korrekt och startar en klar anskällning,
detta ger mig höga poäng.
Jag vet också att om hunden är för
fri, kan ta för sig under programmet, samt i princip gå ur hand, detta kunde
ge mig en diskvalifikation och noll poäng.
Det ville jag inte riskera.
Så, ordning måste alltså gälla,
Detta ledde till att hunden gjorde
ett utmärkt skyddsprogram med tre poängs avdrag, allt enligt plan.
Lördag,
tredje tävlingsdagen på VM. A 100 p
Kan ni sätta er in i situationen?
Jag ledde stort inför spåret. Av
resultaten att döma var det oerhört svårt att åstadkomma höga betyg.
För första gången i min karriär kände
jag det lite stressigt. Munnen var något torr och benen kändes inte så
stabila.
Det hela blev inte bättre av att det
enligt spår provansvarig var fler åskådare än tidigare ute på spåren som
avsåg beskåda ett lyckande eller ett eventuellt misslyckande.
Spåren såg på avstånd ut att vara
gynnsamma, men med ens man stod i direkt anslutning till spåret, såg man att
vegetationen var gles och med stora inslag av öppna hårt packade jord ytor.
Till detta en vind som härligt fläktade, kul tänkte jag!!
Denna typ av underlag hade Rosso
aldrig tränat på, annars tror jag att vi avverkat de flesta svåra underlag
typ, torr jord, asfalt, betong och grus.
Minuterna före påsläppet har
aldrig gått så långsamt som nu.
Jag har aldrig tidigare genomfört
ett spår där tiden i princip stod stilla. Jag ville bara få det genomfört.
Rosso spårade så att till och med
jag blev imponerad, jag såg hur svårt han tyckte det var, jag kunde även
konstatera att hunden sög i sig allt han kunde, han lämnade inget åt slumpen.
I andra vinkeln blev han stående och
fick jobba extra hårt, eftersom spårläggaren nästan gjort en spetsvinkel,
centimeter för centimeter jobbade han sig framåt för att få tag på
vittringen.
Detta arbete och framförallt Rosso´s
analys och hantering av svårigheter imponerade på den Finske mycket kompetenta
domaren Keijo Kodis, som gav Rosso 100 p.
Det
var en oerhörd lättnad, när vi gick i ”mål”.
Att
få avsluta VM på detta vis var en dröm, i detta läge var jag inte Världsmästare.
Det
fanns bland annat en person från Danmark Mr John Jabina, som tillhör en av världens
främsta inom hundsporten som med sin hund Jabina Dighte kunde ställa till det
för mig.
Detta
ekipage hade gjort 96 p i lydnad, och jag vet att det inte finns många hundar i
världen som kan göra ett bättre skyddsarbete än denna tik.
Jag
har sett Dighte under träning och visste att denna tik har kapacitet att vinna
ett VM.
Sedan
fanns det en löptik från Ukraina som inte hade startat som var möjlig
konkurrent.
Jag
visste även att poängen 294 nog skulle vara svår att slå, men jag ville inte
ta ut något i förskott.
Då
Jabina spårat klart och erhöll 94, var saken klar, den Ukrainska tiken
lyckades inte på sitt spår, så redan på Lördag afton fick jag möjlighet
att fira segern och titeln VÄRLDSMÄSTARE.
Nu
känner vi inom familjen, vårt träningsgäng, nära och kära en oerhörd lättnad,
Världsmästartiteln
är erövrad och finns för första gången i Sverige.
Hoppas
inte att det blir sista gången!
För
egen del övervägs så klart om Rosso skall få försvara sin titel i USA nästa
år eller om någon av hans söner skall ta över, vem vet?
Tack
för allt stöd och support under VM.
Varmaste
hälsningar
Pierre
Wahlström & Ängsbackens Rosso
Med familj
|
